Smething for you to read if you are bored and would like to share my thoughts during 2005-2006. It's pure copy/paste from my diary, so take it for what it is....

;)

And jupp...it's a loooong story.

Stand by mode
Det känns så
Surret utav en maskin som står på, fast den är av. Redo att fungera men i viloläge.

Vem skall trycka på knappen?
Under ytan flimrar det, tankar hit och dit. Arbete som utförs i det gömda, glömda.

Sovit har jag, massa, mycket, mer. Och idag kom energin tillbaka.
Tvinnar och nystar och vill smeka gitarren men den vill bitas tillbaka. Klappar den lite och tittar mest.
...


Jag tror mina ben var tyngre inatt.

Det var nästan som att de släpade, lite. Där efter mig, under mig.
I små frekvenser perfektion.

Men tiden är inte rätt, som han sade: allt har sin tid Sol.

Det är väl så.

Idag är mina snöflingor fjärilar och kylan som rinner in mellan rutorna lekande fjällbäckar.

2005-10-02


Tired
Trött. Ja.

Dem som faller för mig, som säger sig älska mig och min glöd, mig och mina stilla stunder - är som bladen på träden.

Långsamt singlande mot marken.

Mina grenar sträcker sig uppåt mot något som jag inte vet om jag någonsin skall eller får nå. Strävan ligger i något annat.

Men som jag älskar er.

Jag ömsar skinn.

-----------------------------------------------------------------------

Och det där som en gång var speglar, känns inte lönt att förklara längre. Det ligger som luftbubblor i vattenbrynet och viker undan när jag vandrar fram.

...........

2005-05-20

DU är som jag. Eller hur? Jag vet det redan, det väser under min hud. Du tar mitt sinne med våld och mitt hjärta med tårblandat skratt.

Det finns en sublim gräns mellan galenskap och skönhet. Kaos.
För sådana som lever på gränsen - sådana som Jag och Du - är allt endast olika nyanser i ett virrvarr omkring oss, genom oss, i oss.

Jag tror vi är av samma färgblandning.

Jag skulle vilja att Du var här nu.
Med mig och mina nya temuggar. Jag har köpt allt nytt - för två.

Illusions.

Men Du måste finnas.
Och Jag måste bli färdig.
Först.
Finn mig sedan.
Kom till mig.

Jag vårdar dig i min tanke.
Älskar dig i denna eviga väntan.

Du.

2005-05-23


Jag städar.

Det föll några tårar, längs vägen. Som det alltid gör. Ner på papper, skrynkligt - men slätstruket i perfektion. Bleknat av tid. Men det mesta lät jag glida ur mina fingrar utan att ens ägna det en blick, utan att ens påminna mig om dess innehåll. Det behövdes inte, det har saknat all betydelse, endast samlat damm. Jag flyttar snart, inte slutgiltigt, men det blir mitt första lilla krypin där alla skall vara välkomna och där jag skall bjuda in mina mest älskade vänner. Marion - Sol, mest av allt Sol. Och huden skall vara det enda som skiljer mig från min omgivning.

Jag läste breven, dem jag skrev i desperation till mig själv, breven med skrattet i mungipan, det iskalla skrattet. Jag trodde VERKLIGEN att jag skulle dö. 16 år. På något sätt måste jag spara de orden, även om jag koncist sparat det som värmer och slängt det som gör ont. För de visar hur stark jag faktiskt är, som har så mycket skratt inom mig. Och ja, min fåfänga gillar den tanken. På fantomenskap.

Och sådant som får mig att tveka om vägen, ligger gömt i fingrarna, och lär förmodligen aldrig hamna på pränt. Även om jag för det på tal ibland. Jag har redan bestämt mig om det mesta i framtiden, även om vägen dit får slingra sig som den behagar.

Ohh, ja...jag har en av mitt livs mest avgörande timmar den 31 Maj.

Det kan vara en illusion, men allting kommer nu.
Och jag står i det utan rädsla.
När jag är 100 är jag ändå död.

*ler och strosar iväg till sängen*



Copyright Solskugga (vers/ref 1|-Lost_inside_2005)

I’ve been torn apart
Divided years ago
Memories are burning pictures upon my soul
Inconsequenceive I’ve been sliding, in between
The doors of my inside
Unbreakable, (these walls) unseen
(My hiding realm – my dreams)

It’s hard to tell u this
I kept it safe so long
Inside my head a feeling I don’t belong
This world is yours but I just can’t pretend it’s mine
A breath away, a place to stay – (still) undefined

Lost – inside
Lost – inside
And I’m, still stumbling on the borderline
Borders of my breaking mind.
Reaching, reaching.

Sådan är jag.

Logiskt ologisk.
Inåtvänt exhibitionistisk.
Nattsvart optimistisk.
Drömskt vaken.

Ingenting är sanning i mitt liv, vågorna som faller in i stora skred genom mina drömmar låter mig stänga dörrar och tvingar ned taket i mitt huvud. En värld där det inte går att fly uppåt, en liten ask där jag springer planlöst kring.

Kanske säger det något om verkligheten. Kanske är det bara förvirring.

Jag faller så lätt.
För ord spunna i samma tyll som mina egna tankar. Jag fastnar för skönhet, som strålar inifrån. Springer för livet och lär mig att inte snubbla.

Nattsena ord, ordsliga natterier.
Adjektivoaddicted
Me.

Måndag

Crap
Fuck
Hatar å låna pengar
Hatar å hålla käften (om det där som jag aldrig sagt)
Jag vill fucking skriiiika

Joda, var en bra dag, det är det väl alltid i mitt liv.
Allt är på en skala
Pengar är trygghet
Fiint.

Vill ha armar om mig inatt.
Men fuck that.
Fuck fuck fuck.

I'm so fucked.

Nu däckar jag snart. Nattugglan har vridit huvudet en aning ur led.

Visar mig allt jag behöver
Lär mig allt jag vill kunna
Tar mig över broar där jag själv lägger stenarna

Livet är en vacker plats

2005-04-06


Det finns få ting som jag älskar så som tystnaden.
Få ting som gör mig så lugn som luft en sval kväll, ensam i utkanten av människornas samtal.

Hade jag kunnat leva mitt liv halvt sovandes i ett rum av mjukt sorl, så hade jag. Kanske smeker någon mig över håret och vilar blicken på mig i några sekunder, men egentligen vill jag mest vara där, utan att någon egentligen kontaktar mig.

Jag teg mig genom tre år.
Fann ingenting att säga.
Nu pratar jag och pratar och tjänar pengar på att använda min röst, i likväl musik som försäljning som skrift, om det nu kan räknas.

Ibland känns orden befängda. Onödiga. Varför dela mina tankar, bryr mig egentligen inte om vad omgivningen tror ryms bakom mina ögon. De får se den Sol de ser och missar dom en sida av myntet som förevigt snurrar, vad rör det mig.

Jag lovade mig att inte vara tyst.
Det sluter mig.
Jag lovade mig. Att tala om så om allt annat än det som egentligen spelar roll, bara jag inte teg. Teg och tänkte och log stilla.

Vara ett med människorna...

Ett löfte är ett löfte.
Så jag skriver nu för att motarbeta lusten.
The Same.
Alltid.

Grenarna skapade en flätad mur, en tät tavla i djupgrönt och skirt rött. De vandrade hand i hand, i tystnad. Det fanns ingen tid där, heden under hans yttersta lillfinger sträckte sig åt vänster, ut mot evigheten. Havet låg suddigt under tunna moln, orörligt som hennes hår. De vandrade utan mål, eller också hade de glömt orsaker och syften. Hans naglar ritade smala märken i hennes livslinje, tvära jack som ändå kändes mjuka. Hon tittade aldrig på honom, inte egentligen, hon såg mot sina fötter. För varje steg tycktes de rycka med sig en bit utav marken, grässtrån, kvistar – bark. Naturen klädde henne i smala stövlar, knähöga, krypande upp längs hennes lätt solbrända hy. För var millimeter utav henne som täcktes, fjärmades hans naglar en aning. Känslan utav närhet tunnades ut, hon vred huvudet, bara en aning, fångade hans dimmiga skepnad i ett andetag innan hans händer försvann helt. Hon fastnade i steget, i tiden. Barken klättrade upp över hennes panna, omslöt hennes hjässa och drog hennes hår uppåt i smäckra grenar. Hon stelnade så, med blicken riktad ut mot heden, sökandes de sista konturerna av honom. Fastväxt i marken, med honom skir som dimma, flytande ut över gräset. Bort från henne. Ut i luften.

Evighet.

Det finns orsaker till allt jag gör och inte gör.

Varför var hallen blå?
Varför släppte jag taget första gången, kommer en andra gång?
Varför dras jag mot något jag inte kan behålla?
Varför trånar jag ting som jag inte vill ta emot?
Varför tillåts dödsstraff?
Varför flyger det plankor utanför mitt fönster?
Varför varför varför tar allt sån fucking tid.

Varför väntar jag fortfarande.

Stänga av eller brinna sönder.

Jag har inte så många alternativ och allting leder till samma slutsats så det spelar väl egentligen ingen roll.




|Morgon|

Gränsdrömmar inatt igen.
Kan inte skilja dem från verkligheten.
Vaknade av steg, svepte en handduk runt mig och gick ut i hallen. Det hängde en påse på dörrhandtaget, på insidan. Men ytterdörren var stängd. Jag lade fingertopparna mot väggen för att känna att den var verklig, mitt enda sätt att veta om jag är vaken eller ej när jag rör mig i denna verklighets kulisser. Jag tittade efter kornighet i luften och fann den inte. Luften i mina lungor var kall från sovrumsfönstret i ryggen. Allting var som det brukar. Så jag tog dom korta stegen genom hallen mot vardagsrummet, och det var först där det bytte form. Mina vita väggar blev klädda i grönt och vitt siden, soffan vid mitt glasbord hamnade mitt på golvet mellan höga gröna växter. Någon låg i den. Jag gick fram i total förvirring. Bruset bakom mina tinningar fick fart på kugghjulen, alltid samma sega takt. Jag drog i henne, i kvinnan på soffan. Höll hårt i mitt rosa badlakan samtidigt som jag drog i henne för att få bort henne.
Hon svarade mig med samma förvåning på kinesiska. Steg bakom mig igen och jag for runt för att stirra på en hel familj som kom runt hörnet, in från min hall, som nu såg helt annorlunda ut, men ändå samma. Jag sprang tillbaka till sängen, fick tag på min mobil som låg på golvet, strax nedanför huvudändan. Slog hemnummer med sverigekod framför.
- Mamma jag vill hem.
- Hem?
- Jag är i kina, jag vill hem!
Total förvirring på andra sidan luren.
- Vad gör du i kina?

Samtalet bröts och jag satte naglarna i mig själv för att vakna. Men vaknade inte. Lade fingrarna mot väggarna för att vakna men vaknade inte. Dom sköt ut mig genom dörren, med vänliga men bestämda ansikten. När dörren glidit igen var hallen den samma som den brukar. Smutsig, med min stora ingen reklam tack på dörren. Jag andades in genom näsan och ut genom munnen. Tittade på mobilen. 03.00.

Sol du går i sömnen igen. In med dig, här kan du inte stå.
Öppnar dörren. Den är olåst. Givetvis.
Stiger in och lägger mig i sängen igen. Dricker massor med vatten. Släcker lampan. Hör stegen igen och tror att jag skall bli galen. Rusar upp i hallen och skriker försvinn för i helvete. En malmötidning ramlar in genom brevinkastet. Någon skyndar tillbaka in i hissen och försvinner. Jag lutar pannan mot kikhålet i min dörr och gnuggar tinningarna. Sov nu, sov.
Tillbaka till sängen.
Hinner knappt lägga mig innan flickorna sitter på mitt golv. Det var länge sedan jag såg dem sist, men jag bryr mig inte om att tilltala dem. Deras klänningar är lätt transparenta och det lugnar mig. Dom får komma och gå hur dom vill, så länge dom inte är kött och blod. Det är bara verkliga människor som kan skada mig.
Jag försöker blunda och när jag öppnar ögonen igen är dom på väg ut ur rummet, går fram och tillbaka genom hallen några gånger utan att se in. Sedan blir det tyst igen. Ett litet tag. Så tänds lampan. Jag rycker till och far upp som blixten. Famlar efter kniven som alltid ligger under min säng. Det svider i ögonen av ljuset och jag sträcker ut handen för att släcka den igen. Så att Jag kan se. Sedan går jag ytterligare ett varv genom lägenheten, för att se at ingen är där. Även om jag vet att den måste vara tom, ingen kan tända min lampa och hinna undan ut ur rummet på så kort tid. Det är jag som tänder den.
Jag ger upp hopper om sömn i sängen och går ut till soffan. Den brukar alltid fungera. Men i soffan ligger en kinesisk dam som gestikulerar våldsamt åt mig och vill ha ut mig ur huset. Dom är arga den här gången. Jag börjar gråta. Vakna vakna. Var jag inte vaken?

Jag fortsätter ner genom hissen när dom slänger ut mig, ut i nattluften. Gatorna ser annorlunda ut, jag är tillbaka i Flen och jag springer och springer för att komma hem. hamnar i ett pistoldrama med en liten pojke, tar den ifrån honom och säger lova mig att du inte dödar någon, inte om de inte försöker döda dig först. verkligen döda. han nickar med skrämda ögon och jag springer vidare. I en flashback ser jag honom med sönderskurna händer. Pistolen hade han inte satt ihop igen.
Det börjar snöa våldsamt och jag fryser in i ryggmärgen. Minns inte längre hur jag hamnade där jag befinner mig, aktar mig bara för alla bilar som tycks följa efter mig med solbrända killar i som vill ha mitt mobilnummer.
Lägger mig ner tillslut och väntar på bussen i några buskar. Inser att det var längesedan jag gömde mig så. Väldigt länge sedan. Snön faller över mig och jag somnar in, domnar bort.

Vaknar kallsvettig mellan lakanen och tänder lampan. Rör mig inte ur sängen, men ligger så mellan 5 och halv 7, innan jag somnar om och vaknar till alarmet kockan 9. Nu skall jag snart till soc och min soffa får vara ifred. Tillsvidare.

Jag vet inte ens om jag var vaken alls inatt. Men malmötidningen låg innanför dörren och dörren var upplåst. Jag glömde låsa den efter att kineserna slängde ut mig första gången...

En helt vanlig dag.


Just nu kan du få mig så lätt.
Sträck ut handen och plocka mig.
Bryt av mina rötter och slit upp mig med brinnande hud.
Jag kommer att göra ont som fan, men om du inte släpper blir jag din.

Men vi kan lika gärna leka våra lekar.
Vaka över vänskap och ensamhet.
Det är ändock det vi gör bäst.

Ord borde vara bannlysta.
Mitt leende borde klippas av någonstanns på mitten.
Oförskämt.
Jag skall bli en älva, men först sen.
Det var så jag sade.
Sen är en märklig tidpunkt.
Den verkar flytta sig.

Kanske är det bara jag som backar.

Vi är ett fiskfolk som simmar genom luft i ett hav som inte har någon yta. Och jag kvävs då mina hjälar inte funkar. Jag drömde alltid att jag hade simhud mellan tårna när jag var liten, jag vet inte hur många ggr jag kollade efter. Alltid lika förvånad över att den inte fanns där.

Han kallar mig "möjligen scissofren".

På allvar. Och jag skrattar tyst, med en lätt rysning. Well maybe I am, so fucking what. Jag funkar med allt som ni kräver av mig att funka i, som en superhjälte med fel färg på huden. Allt utom det jag kräver av mig själv. Men det är väl så med oss människor, det värsta microskopet skapar vi själva.

Jag är bara så van att klara av största förstoring. Utan att blinka.

Det är bara havet över mig, under mig, luften i rummen som är för trögflytande. Det ger mig feber som jag dödar mentalt med medicin i tankarna.

Jag skall hem nu. Skall fokusera på musiken. På mina böcker. På mitt nya jobb. På allt det där som ska göras. På dom där listorna som jag virkar, vrider och putsar.

Sätt upp mål så är du alltid påväg, aldrig rädd. Så kommer du förbi alla hinder. Ett motto som blev mitt från första sekund. Och hålet under rosenbusken gäckar, pankakskalas och fluffiga former som kronblad med för mkt färg. Min allra älskade syster. Läs den boken om ni vill känna mig. Men köp mig ingen hund.

Det är inte det jag behöver.

puckade muppiga småglin borde få fett me tårta tills dom spyr och blir snälla igen

Se där, nu är jag här igen och klottrar. För tidigt på dagen.

Några ord.

Tankar flyter, tunna som dammet i luften hon andas, ut över hennes medvetande, hennes ögon och hud. Bot finns det ringa, för ting dolda i tiden, likväl knastrar löven gäckande under släta sulor. Hon vandrar med händer slutna löst om intet, genom en natt som är endast hennes. Kluven genom kärnan. Fylld utanpå. Hon sjunger så snart dom inte lyssnar, med rösten gömd i tungan. Det stockar sig någonstanns under revbenen, något som spricker och läker igen. Som det alltid har gjort. Fantomensmärtor efter något som slets ut mot stenlagda murar, där mossan aldrig fick fäste efter klättrande naglar. Ord är en lek, ämnade endast dem som förstår språket.

Hon rinner längs sitt inre, i en ström som börjar i sitt eget slut. Cirklar som smeker rimfrost över kallt glas. Flätor utav minnen. Hon flätar upp, knyter till och flätar om. Vackra trådar som fransar sig längs kanterna. Vackra känslor som penslas ut som moln. Blir till dimma, över allt hon gör. Det ligger skepp vid kajen, lastade med stenar. Men dom sjunker aldrig. Det är bara hon som inte vet hur man styr.

Detta är mitt år. Jag måste bara våga ta stegen nu. Hoppa ut över kanten och vika huvudet mot bröstet i fallet och hoppas att jag klarar mig med några brutna revben. För det som finns där nere, så långt under mig att jag får svindel, det är det jag brinner för. Och jag ska ta mej fan skaffa mig det innan året är slut. Blödande och ihjälskrapad eller ej.

Finns det inte här så tar jag mig över bron.
För i någons ögon, är just jag perfekt. Jag skall bara hitta honom eller henne och slå mina klor djupt i hennes/hans kött. Sen kommer jag aldrig mer få tid att sova...

Solong...

Btw...jag är nog mästare på schack.
Men mina hästar hånglar järnet fnv och min dam har fastnat framför spegeln och kungen är mitt på brädet (va fan gör han där) och solen tror att hon är en fjäril.

Inte förvirring. Inte alls. Bara lite ömma läppar.

Det krävs så mkt för att fånga mitt intresse. Så lite. Jag är alltid en motsägelse.

Och jag iaktog en äldre dam igår, när jag stod i min veckade kortkjol och huttrade med tre lager tröjjor. Tänkte med en viss längat på att det trots allt är ganska skönt att åldras, när man gjort till till en viss gräns. Gränsen då alla krav försvinner. Alla chanser at göra något bra utav livet. När man bara kan sätta sig ner med en penna och skriva i lugn och ro, utan att någon stör sig över koppen med te som svalnar, kallnar och byts ut. När tiden inte längre spelar någon roll.


2005-02-25


Midnatt råder tyst det är i vrårna...tyst i vrårna...

Men inga tomtar hos Sol, knappt en Marion ens, jag antar att han som Molgan eller min allra käraste syster; försvann under rosenbusken, gick i personlig konkurs när dom andra kom in i mitt liv, som vackra hundvalpar i en korg på morgonen. Som i en saga, för längesedan.

Jag försöker dansa sakta över marken jag beträder, på dagarna, i dom där sekunderna som blir mina minnen, har alltid undrat över hur jag hamnar där jag hamnar, mitt i natten, i okända bilar, i främmande soffor. Alltid i gott sällskap, det ena mysigare än det andra.

Jag låg på Stefans säng igår, läste några rader...så likt mina jämförelser utav bokstäver och yra flugor, hans om sårskorpor och saker som gör ont, som alltid sitter fast. Blir kvar. Som väven i Robert Jordans värld, som drömmarna i min.

Jag snurrar runt runt och det är mycket bas omkring mig, mycket närhet utanför min hud och jag själv kastas som en jojjo mellan taket och marken, en sekund verklig, en sekund känner mina nerver ingenting, bara stirrar ut oförstående.

Smekte du mig nyss?

I morgon skall en av mina vänner opereras för cancer...allting sluter cirklar, men det sluter dem om mig, ringar på vattnet som kanske försöker fånga mig, jag vet inte. Bryr mig inte längre. Jag använder dem att åka på, hoppa på.

Jag funderade nästan på att bli religiös idag...för hennes skull. kanske i morgon.

Och somliga upptar mina tankar och somliga försöker ta sig in i dem. Imorgon skall jag virvla och spraka med en ny vän och inatt skall jag sakna varma armar om mig.
Jag vill ut och resa, jag vill jag vill...jag vill sade Alfons Åberg. och när allt kommer omkring så är vi ganska lika.

I alla fall på natten, när orden fladdrar och leker sitt eget liv och Sol sitter vid datorn och kastar ut små meningar hit och dit till dem som orkar vara vakna.

Insomnia.

Ytterligare ett dagboksinlägg som säger allt och som säger inget. jag förmodar att jag vill ha det på det viset. *ler roat*

Kram på er gott folk.

2005-02-22